Nu sitter jag här igen, och skriver. Jag läste nyss, eller i alla fall inte för så länge sedan, ut Johan Theorins bok Sankta Psyko. Jag tänker inte sitta här och dra hela historien, men lite måste jag ju berätta så att ni hänger med. Det handlar om Jan, en vuxen man som börjar jobba på en förskola (om jag inte minns fel) som ligger bredvid en stor byggnad där det är patienter inlagda med olika psykiska problem. Hur som helst. I boken beskrivs inte bara vad som händer i nutiden, utan man får också veta lite mer om Jans tidigare liv. Han hade varit inlagd på BUP efter att han, då han var 14 år, försökt ta livet av sig. Där träffade han Rami.

 

Rami är en tjej som också är inlagd. När jag läste hennes namn, Rami, så tänkte jag direkt på Berny Pålssons bok Vingklippt ängel. Det var väldigt längesedan jag läste den, men det var någonting med namnet Rami som jag kände igen. Jag kollade, och en av karaktärerna i Vingklippt ängel heter Ranvi. Det var ju rätt så likt Rami. Om jag inte minns fel så är Ranvi en kvinna som också är och har varit inlagd på olika avdelningar pga. psykisk ohälsa, precis som Rami är i Sankta Psyko. Hur som helst, så fick Rami mig att tänka på Ranvi, dels för att deras namn är lika, men också för att de har en del gemensamt. I alla fall. Jag började sedan tänka på änglar och rakblad, som är något som flitigt nämns i Vingklippt ängel.

 

Jag vill egentligen inte skära mig. Och jag vet att det är fruktansvärt när man väl är där, fast i det där. Nu var det längesedan jag skadade mig och jag vill inte hamna där igen. Men jag minns så väl sättet som Berny Pålsson beskriver det där självdestruktiva på. Hon beskriver änglarna, rakbladen och glitterblodet. Hon romantiserar det hela och får det att låta, ja, nästan vackert och kanske fridfullt. Det var som sagt längesedan jag läste boken så jag minns inte så bra. Men jag började i alla fall att tänka på det vackra i allt det där självdestruktiva, och på något sätt så saknar jag det. Jag saknar väl det egentligen inte, eller så kanske gör jag det, lite. Jag saknar känslan när alla jobbiga känslor försvinner och ibland kan blodet vara lugnande på något sätt.

 

Jag minns när jag var 13 år och läste Vingklippt ängel. Jag var väldigt vilsen och ensam då, men trots att det var skrämmande att läsa om något som psykavdelningar, rakblad och andra saker som jag tidigare knappast visste något om (förutom det där självdestruktiva, jag började när jag var 12), så kände jag mig mindre ensam när jag läste om det. Jag minns att jag i min anteckningsbok skrev att jag var en ängel med vingar och att jag egentligen inte tillhörde den här världen. Jag hörde egentligen inte till livet på jorden, och Beskyddaren ville att jag skulle fly (Beskyddaren var och är ibland fortfarande, ett deljag i mig, som en annan person). Jag var väldigt rädd för henne och försökte alltid göra henne till lags, men att ta livet av mig själv klarade jag inte. Inte just då i alla fall. För jag ville ju inte dö, det var ju hon som ville det. Egentligen ville hon nog inte dö, heller. Hon ville bara inte leva.